För katten är motorn han spinner därbak

Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes på något magiskt vis fortfarande befinna sig på sin vanliga plats. När det är skärtorsdag är det alltså dags för alla häxor att ta fram sin kvast och flyga till Blåkulla för att festa natten lång! Festa loss till påsken! Oavsett häxornas ursprung är påskhäxor och Blåkulla en viktig del av påskfirandet i Sverige.

Idag klär många fortfarande ut sig till påskhäxor och går runt i sina grannskap för att samla in godis eller pengar. Det är också vanligt att man på många ställen i Sverige anordnar Blåkulla-fester där man klär ut sig och firar påsk med dans, mat och brasa. Sammanfattningsvis är påskhäxor och Blåkulla en fascinerande del av Sveriges påsktradition. Oavsett om du tror på dess ursprung eller inte är det en rolig och spännande tradition som hjälper till att fira påsken på ett unikt och minnesvärt sätt.

Till Blåkulla far vi irykande fart med katten som motor, han spinner därbak. Sedan stöper vi i säng. Mobilens alarm ylar En fjärdedels team Gysing vacklar upp ur sängen, resten av teamet rasar över alarmet, sover sedan vidare. Äldsta dottern ska vara barnvakt, en hård dag vid poolen väntar framåt förmiddagen.

Möte vid en minibuss, det är fortfarande mörkt ute. Team Colting var från början tänkt att vara två, men Daniel Karlsson Engdahl som jobbar för en webbtidning, ska simma med så långt han orkar med en Go—Pro filmkamera på huvudet. Han tänker filma så mycket som möjligt av äventyret. Jag blir lite impad, bara hänga på så där, Jonas och Thobias har ju tränat hårt i månader.

Daniel säger att han har simmat en del när han var yngre. Roman håller i planeringen på plats. Roman är från Tyskland men har bott länge i Bangkok, han är gift med en thailändska, har två barn och en mage som blivit lite större än den var när han körde triathlon på hyfsat hög nivå. Roman klappar sig på magen och säger att han ska försöka komma igång med träningen igen när barnen blivit lite större.

Roman har varit med om att ta ut sträckorna för simningen runt ön, planen är att försöka fånga tidvattenströmmarna så att de gynnar simningen på bästa möjliga sätt. Solen går upp över Marriott Hotel, en stor scen och stolar är framställda för den högtidliga invigningen. Team Colting vandrar nervöst omkring, allting drar ut på tiden, helst hade de börjat simma innan solen gått upp.

Men så anländer Phukets guvernör, han håller ett långt tal och önskar team Colting lycka till. Klart för start. Jonas, Thobias och Daniel har smort in ansikten och axlar med zinkpasta och någon kräm som ska skydda mot maneter, de ser ut som skådespelare i en japansk kabukipjäs. De har gummibrallor för bättre flyt och möjligen för att skydda kronjuveler från smärtsamma möten med uppvaktande maneter.

Så är de i, och vattnet likt en spegel. Alldeles vindstilla. Jag är med i följebåten med Jonas filmteam, Roman, en sjuksköterska och en thailändsk besättning på fyra personer. Havet ser lockande ut, jag är sugen på att simma, men inser ödmjukt mina begränsningar. Det känns fint att vara ödmjuk, även om jag blir lite rastlös av det. Jag sätter mig i skuggan av båtens tak och begrundar havet, värmen dallrar över ytan, horisonten hägrar långt där borta.

Jag plockar upp en vattenflaska ur en balja med isvatten, isen erinrar osökt om Ö till Ö året Där dallrade det minsann ingen värme över vattenytan.

Blåkulla häxor

Tanken svalkar något, för en stund. En timme senare blir det väderomslag, vinden ökar och får båtens vimplar att stå rakt ut. Sjön blir grov, vågorna bryter i vitt skum, vinden kommer snett framifrån, det är plötsligt hård kamp för de tappra tre. Ytterligare en timme går. Vid en vätskepaus vrålar Jonas i vinden att ingen får berätta hur långt det är kvar, för då blir han arg.

Blåkulla solna

Team Colting har simmat drygt 20 kilometer när de bestämmer sig för att sätta stopp. De tar sig upp på en strand, och se rätt mosiga ut. Att simma så långt i en vattentemperatur på minst 30 C, tar hårt på krafterna. De letar upp en kokosnötsförsäljare, och suger i sig tre kokosnötter var på raken. Första etappen avklarad. Djungellöpning Nästa dag stannar jag hemma, nu ska jag äntligen få träna själv.

Thanyapura är en alldeles fantastiskt tränings-anläggning med femtiometersbassäng, stort gym, löparbanor, tennisbanor, löpstigar genom djungel och mycket annat. Jag kajkar på, ligger långt bak i fältet, längtar redan efter land. Jag får syn på Anna, betydligt mer än tio meter framöver. Men vad gör hon? Hon ligger på rygg och simmar ryggsim. Armarna graciöst upp i luften, paddlarna på händerna svänger som skovlarna på en hjulångare, det ser ut som konstsim.

Jag gräver mig fram genom vattnet, tar i för kung och fosterland, men det hjälper inte, jag har visst bara en fart. När Anna ser att jag närmar mig, vänder hon sig om och börjar crawla igen. Och till slut, äntligen land. När vi kommer upp, hackar Anna tänder. Vi skulle haft lina, då hade jag kunnat hålla värmen.

Jag tröstar och säger att nu är det värsta över, nu väntar i stället sju kilometer underbar löpning på en jättevacker smal väg som böljar sig fram mellan skogar och vida fält och får vi bara upp farten så kommer hon säkert att ha fått upp värmen och kontakt med benen igen. Jag säger inga saker som ”vad var det jag sa” för jag tänker att det är sådana kommentarer som kan få en spirande relation i våtdräkt och även en spirande relation utan våtdräkt att köra ner i tidigare nämnda skilsmässodike.

I stället springer jag där bredvid Anna och känner mig som en god och ödmjuk människa och när jag hör hur hon börjar stånka rejält i uppförsbackarna så växlar jag ner till pyttesmå steg för vi har faktiskt ingen som helst brådska här i världen. Det strilregn som har börjat falla bekommer oss inte heller för nu har värmen stigit i kropparna, och när vi sedan följer en stig in i skogen som doftar höst och regnvåt mylla och med en luft som är så full av syre att man nästan blir yr, är det svårt att tänka sig en bättre plats att vara på med någon man håller kär.

Så mycket mer behöver inte sägas. Vi är nära varandra i rörelsen framåt, i den gemensamma ansträngningen, ord är överflödiga. Det är bara stånka och pusta och blanda andedräkter och reglera kroppsvärmen med blixtlåset där fram på våtdräkten. Swimrun i mixklass, tänker jag osökt möjligen att skogen också har producerat några kubikmeter lustgas som gått rakt in i hjärnan är som en lågintensiv variant av erotik där vägen är själva målet — en slags löpande variant av tantra-yoga.

När vi närmar oss den andra vätskekontrollen slår det till i bäckenbottenregionen, försent stämma i bäckenet.

Var ligger blåkulla

För mycket dricka. Urin, urin, urinnevånare, det är jag det. Faen, måste pissa, och det är ingen enkel sak i våtdräkt. Det finns de som gör det i havet, men det är lättare sagt än gjort. Neoprenet i våtdräkten har en tendens att sluta tätt, tar man i är risken stor att det går åt andra hållet, och man pinkar med öronen i stället. Jag pekar på ett träd, Anna nickar. Hälften människa, hälften hund.

Vill ha ett träd att pinka på. Det tar sin tid. När jag vänder mig om är Anna borta. Jag springer i fatt två män, en med ett väldigt skägg. Hon sa du skulle skynda dig ifatt. Så jag gasar på. Hej vad det går, passerar ett par och ett par till. Långt därframme ser jag Anna, i rygg på två manliga deltagare. Den ena känner jag omedelbart igen. Nämen, det är ju Björn Englund, världsmästaren i swimrun.

Vad gör han här? Och varför springer han så långsamt? Jag kommer ifatt Anna, vi passerar Björn med sällskap. De vinkar glatt efter oss. Sedan blir det bada igen, och långa dyningar rullar in från öppet hav. Det är svårt med sikten, jag har fått imma i glasögon. Men jag har koll på Anna, simningen är inte mer än meter.

När jag kommer fram till ön jag ska upp på sträcks en hjälpande hand fram. Nämen, det är ju Björn Englund igen, var kom han ifrån? Björn berättar att han varvat ner, nu är han bara ute och tar sig runt med en vän.