Vilka stater var en del av sovjetunionen

Ukrainsk nationalism Det nationella uppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av talet. Ukrainas intelligentia, den bildade klassen i samhället, gjorde försök att utmana det ryska styret, men det slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen.

Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för ukrainsk nationalism. Industrialisering i den ryska delen av Ukraina i slutet av talet medförde sociala förändringar: inflyttning till städerna, uppkomsten av en arbetarklass samt förstärkt förryskning.

Detta förbud upphävdes efter års revolution i Ryssland. Efter februarirevolutionen i Ryssland , då tsaren abdikerade, väcktes tankar på en oberoende ukrainsk stat. Redan i mars bildade representanter för olika politiska rörelser en provisorisk folkförsamling, Centrala rådet. Kommunisterna, då kallade bolsjeviker, anslöt sig något senare. Sedan bolsjevikerna gripit makten i Ryssland genom oktoberrevolutionen samma år bildades en ukrainsk sovjetregering i staden Charkiv i öster.

Centrala rådet i Kiev utropade å sin sida Ukrainas självständighet den 22 januari Det blev upptakten till ett förvirrat inbördeskrig, som slutade med freden i Riga den 18 mars , då Ukraina delades. Polen återfick Galizien och Volynien, medan större delen av Ukraina tillföll bolsjevikerna. Den 30 december var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.

Sovjetisk republik Efter inbördeskriget och hungersnöden — blev resten av talet en gyllene tidsålder för sovjetrepubliken Ukraina. Kaoset tvingade fram en tillfällig reträtt från de planekonomiska principerna som sade att all egendom skulle ägas av staten. Den nya ekonomiska politiken NEP — tillät privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri.

Bolsjevikerna återlämnade också en del jord som förstatligats. Kulturlivet blomstrade och en ny språklag gav ukrainskan företräde framför ryskan. Allt detta fick ett abrupt slut med sovjetledaren Stalins brutala kollektivisering av jordbruket från Då förstatligades all mark och övergick i kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog.

Sovjetunionen förkortning

I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl — i vad ukrainska myndigheter nu betecknar som ett folkmord , holodomor. Den politiska terrorn under talet krävde också många liv. Utrensningarna av dem som Stalin betraktade som fiender var mycket omfattande i Ukraina. Vid andra världskrigets utbrott införlivades även ukrainska områden i Polen med Sovjetunionen.

Ukrainska nationalister hoppades att den tyska invasionen av Sovjetunionen skulle ge dem tillfälle att upprätta en självständig ukrainsk stat. Under en tid stred nationalister på tyskarnas sida, men ett försök att utropa självständighet krossades av nazisterna. Efter en tid bildades en ukrainsk upprorsarmé som bedrev gerillakrig mot både sovjetmakten och tyskarna.

Andra världskriget fick förödande konsekvenser för Ukraina. Ungefär var sjätte invånare dödades. Landet utvecklas till en stark nationalstat — en diktatur med en omfattande och djupgående byråkrati. Landets utrikespolitiska förbindelser med en icke-kommunistisk omvärld utökas. Landet blir medlem i FN och intar sin plats i statsförbundet som en jämbördig medlem.

Teorin om "övergångstidens folkrätt" och traktater som folkrättens enda och exklusiva källa går inte längre att strikt upprätthålla och Korovin får kapitulera.

Sovjetunionen sssr

Det blir Pashukanis som år häftigt utdömer Korovins teser. Den borgerliga folkrätten och den nya socialistiska kan överhuvudtaget inte materiellt smälta samman. Pashukanis introducerar istället en rättsformalism, som stundom närmar sig Kelsens rättsteori, men som inte ter sig särskilt logiskt underbyggd. Folkrätten är endast en formell rätt, menar han, procedurregler för relationer mellan stater helt utan materiellt innehåll.

Det är f. Bakom staten står i sin tur proletariatets diktatur och därmed folket. I takt med sovjetstatens allt starkare ställning intar således suveränitetsdogmen en allt centralare ställning i den sovjetiska folkrättsuppfattningen, på bekostnad av uppfattningen om en kompromissrätt mellan systemen. I denna krets av folkrättsliga subjekt — statssamfundet — råder emellertid en kamp mellan två politiska och ekonomiska system, men dessa system kan utnyttja samma folkrätt för sina syften.

Även folkrätten blir sålunda ett vapen i det socialistiska systemets kamp mot kapitalismen. I Pashukanis' formalistiska folkrättsuppfattning är det inte längre förenat med större svårigheter av ideologisk art att också erkänna sedvänjan som en folkrättslig källa, ehuru av sekundär karaktär. Inte ens s. Sovjetstatens alltmer komplicerade förbindelser med omvärlden kunde således i dessa teser hämta rättsgrunder både i traktater och i internationell sedvänja.

Till den tidpunkt då det socialistiska systemet utbrett sig till andra delar av världen och därmed fått övertaget över bourgeoisiens folkrätt. I detta tillstånd behöver ingen folkrätt överhuvudtaget existera. Pashukanis förser emellertid användandet av sedvanerätten med ett öppet och signifikant förbehåll: internationell sedvänja kunde användas och godtas som folkrättslig källa endast så länge den inte motsade principen om proletariatets diktatur och ändamålet med den sovjetiska utrikespolitiken.

Förhållandet mellan folkrätt och vad som för stunden gällde inom den sovjetiska utrikespolitiken framstår därmed i bjärt belysning. Vad beträffar traktaternas rättsliga kraft, menade Pashukanis, att det bindande elementet erhölls genom de klassintressen som står bakom varje traktat, låt vara att det är statsorganen som formellt står i partsförhållande. Så länge dessa intressen kvarstår är traktaten bindande, men ej längre, d.

Man berör här rebus sic stantibus-läran, d. Denna är intressant i sovjetisk doktrin, ehuru jag ej här kan lämna den större utrymme. Låt mig endast konstatera, att man ofta i sovjetisk rättsdoktrin möter uppfattningen att ingångna fördrag i princip måste hållas. Man tar avstånd från den som man SvJT Sovjetunionen och folkrätten — några aspekter Sovjetunionen och folkrätten säger kapitalistiska ovanan med uppsägning av fördrag och de kapitalistiska staternas svaghet för s.

I en politisk kastvind förklarades Pashukanis år av Andrej Vyshinsky — Stalinepokens mest kände jurist — för en folkets fiende, skyldig till att ha underminerat sovjetstatens grund. En ny period i den sovjetiska folkrättslärans utveckling inträder därmed. I en artikel — Uppsatser i internationell rätt — publicerad i Sovetskoe gosadarstvo år söker tidskriften — bakom vilken Vyshinsky stod som redaktör — att ersätta både Korovins och Pashukanis' teorier om folkrätten.

Korovin, säger artikeln, med dennes idéer om kompromissernas folkrätt och hans uppfattning om staten som något sekundärt, hade endast klätt sina meningar i marxistisk fraseologi. Pashukanis, som i grunden menade att en folkrätt kunde användas av de båda systemen, beskylles för en trotskistisk kontrarevolutionär folkrättsuppfattning. Uppsatsen är till sin konsistens mycket vag och det är inte helt lätt att förstå på vilka grunder de båda föregående författarna utdömes.

Uppenbarligen är det deras antydningar — på helt olika grunder — om sammansmältning av bourgeoisiens och socialismens folkrätt som bedömdes som irrlärig. I den mån man kan dra några slutsatser av Vyshinskys dogmatiskt färgade angrepp, är det att den rena linjen istället måste vara konstruerandet av en exklusiv sovjetisk teori om folkrättens innebörd och väsen, lämpad för leninismen-stalinismens utrikespolitiska principer.

Det mest angelägna målet vore sålunda att upprätta ett sådant rättsligt system som i varje stund kunde tjäna den sovjetiska politikens syften. Existensen av en allmän universell folkrätt förnekades således, ehuru Vyshinsky inte förnekade möjligheterna att via traktater samarbeta även med borgerliga stater. Den nya sovjetiska teorin om folkrättens väsen och dess grundprinciper skulle överta så mycket av den allmänna folkrätten som ansågs tjäna det kommunistiska systemets ändamål.

I Vyshinskys rättsuppfattning ingår två element: kamp och samverkan mellan staterna. Det första implicerar sålunda det nödvändiga i att upprätta en artskild socialistisk folkrätt, det sistnämnda — samverkan — nödvändiggör ändå en elementär folkrätt mellan kapitalistiska och socialistiska stater, finnande källorna och grundprinciperna främst i traktater slutna mellan suveräna stater. Det synes mig viktigt att hålla Vyshinskys teser i minnet: dessa är en hybrid mellan marxistisk-leninistisk, och varför ej tillägga stalinistisk, ideologi-dialektik och insikten av att sovjetstaten måste acceptera vissa grundläggande folkrättsliga regler i samarbetet och umgänget med den icke-kommunistiska världen.

Är det inte hit den sovjetiska doktrinen måhända återvänt, när man i våra dagar å ena BO JOHNSON SvJT Bo Johnsonsidan hävdar den "fredliga samexistensens politik" med länder av annat politiskt och ekonomiskt system, medan man samtidigt i rättsteorin söker förankra "den begränsade suveränitetens princip", den s.

Breshnev-doktrinen, embryot till en ny tendens i den socialistiska folkrätten? Är det ej kanske så att två artskilda folkrättsuppfattningar vinner insteg i sovjeträtten, till synes i motsatsförhållande till varandra? Jag vill ställa frågan redan nu för att belysa den historiska parallelliteten. Men jag skall ej föregripa denna sak utan först avsluta tankarna kring den sovjetiska uppfattningen om folkrättens väsen och folkrättens källor, något som ju berör dess vara eller icke vara, i den socialistiska rättsteorin.

Omkring år inledes åter en ny fas: man möter nu begrepp som samexistens mellan de artskilda politiska systemen, något längre fram knäsättes principen om den permanenta fredliga samexistensen. Dessa grundläggande omvärderingar i den sovjetiska politiken — ersättande tesen om världsrevolutionen som något absolut indispensabelt — medförde nödvändigtvis också en revision i den folkrättsuppfattning som i så strikta former ventilerats av Vyshinsky.

Stalin hävdade som bekant, att det vore möjligt med kommunism i en stat, medan andra stater hade ett annat samhälleligt system. Vad det i grunden rör sig om när man mot denna bakgrund talar om folkrätt är sålunda relationer mellan suveräna stater, dessa relationer helt oberoende av den rådande samhällsordningen i varje stat. Enligt vad den finske juristen Tauno Suontausta underströk i ett föredrag år förnekade man i sovjetisk litteratur vid denna tidpunkt, att det skulle existera något sådant som en socialistisk folkrätt.

Det existerade inte två system utan endast för varje stat typiska strävanden inom ramen för en och samma folkrätt, d. Den sistnämnde återkom år med en revision av sina tidigare teser. Visst finns det en allmän för alla stater bindande folkrätt, oavsett dessa staters interna samhällsordning, vissa allmänna grundnormer i de internationella relationerna.

Ingen kompromissrätt — halvt borgerlig, halvt socialistisk — utan en internationell grundordning som gäller för alla stater. Denna rätt har gemensamt byggts upp av länder med olika interna ordningar — rättens bas är inte enhetlig, den stammar ur olika system, men dess överbyggnad — normerna — är gällande för alla. Den i ideologiskt hänseende viktiga e partikongressen år , då principen om den "fredliga samexistensen" antogs som kommunistpartiets generallinje i relationerna med länder av annat politiskt SvJT Sovjetunionen och folkrätten — några aspekter Sovjetunionen och folkrätten system, leder oss åter in i en ny sovjetisk rättsteori, som fortfarande i huvudsak äger giltighet, ehuru man onekligen konsterneras av de teorier som under de sista åren hävdat den s.

Den sovjetjurist som varit tongivande för denna period får sägas vara Grigory Tunkin, professor i Moskva, ledare för många sovjetiska delegationer i internationella sammanhang, tidigare också rådgivare i ryska utrikesdepartementet. Under devisen "Den fredliga samexistensen och folkrätten", en artikel först publicerad i tidskriften Sovetskoe gosadarstvo i pravo år , och därefter i Recueil des Cours , analyserar Tunkin den fredliga samexistensens rättsnatur.

Tunkin, som den realist han är, inser ganska klart vad som erfordras av sovjetisk rättsteori i den fredliga samexistensens era. Samexistens bygger ju även på samarbete och förutsätter i själva verket ett klart rättsligt relationssystem mellan socialistiska och borgerliga stater. Yttermera, man kan inte förvänta att den fredliga samexistensens politik skulle utöva någon lockelse på en västvärld, endast alltför väl medveten om den sovjetiska doktrinens förnekande av den allmänna folkrätten och dess principer.

Hur kan man — i tillspetsad form — ingå i relationer med ett land som ej i viktiga stycken erkänner förpliktelsernas giltighet? Skillnader i ideologiskt hänseende har alltid funnits, menar Tunkin. Den kommunistiska och den borgerliga ideologin går inte att förena. Men när stater kommer överens om att erkänna en regel som internationellrättslig norm, kommer man överens om just detta — inte om ideologiska värderingar.

Tunkin säger i sina Haag-föreläsningar, att det är mer "rules of conduct" — uppföranderegler mellan stater. Även om man strider om rättens väsen och dess källor, så finnes ändå rätten där. Även om stater inte alls kan komma överens om de internationella normernas rättsnatur så går det ändå att genom överenskommelser uppnå dessa normer.

I fyrtio år, framhåller Tunkin, har det varit möjligt med en de facto-samlevnad mellan kommunistiska och kapitalistiska stater. Livet självt bejakar sålunda existensen och möjligheten av en allmän folkrätt, gällande för alla stater. Jag vill här parentetiskt inskjuta, att oavsett den marxistisk-leninistiska rättsteorins bannstråle mot normer stående i någon som helst relation till moral, högre bud eller varför ej naturrätt, åberopas ofta "livet självt" som en källa för vissa ovedersägliga normer i mellanstatliga sammanhang.

Denna term förekommer esomoftast när det logiska bandet på något sätt brister i argumenteringen och man önskar "lappa över" denna lucka i logiken. Exempelvis Moskvafördraget sades sålunda av Kosygin vara "dikterat av livet självt". Men i själva verket, menar Tunkin, och söker ett historiskt tillrättaläggande, har många, ja rent av de flesta sovjetjurister, aldrig omfattat dessa läror.

Dessa har istället starkt kritiserats. I den sovjetiska rättsdoktrinens tidigare inställning till folkrätten ser Tunkin — intressant nog — en anledning till "styrkepolitik" och "kallt krig" mellan systemen. Om ej någon rätt finnes som reglerar förhållandet mellan stater, återstår ju endast en konfrontationsteori.

Men så har egentligen aldrig varit fallet, menar Tunkin med kraft, och söker åter vrida in den sovjetiska rättsteorin över tiden i rätt fålla. Det är visserligen sant att Sovjetunionen vid sin tillkomst frånsade sig vissa normer i den allmänna folkrätten, men existensen av denna rätt förnekades aldrig.

De normer som man frånsade sig var endast i den allmänna folkrätten nedlagda "reaktionära normer", såsom exempelvis kolonialism och förtryck. Alla demokratiska grundsatser i folkrätten har Sovjetunionen aldrig frånsagt sig. Tunkin besvarar dock ej den intressanta frågan vad som är "reaktionärt" och vad som är "demokratiskt".

Dessa angrepp kan vara mord, utrotning, för­slavning, tvångsför­flyttning, tortyr eller förföljel­se av en identi­fierbar folkgrupp eller ett kol­lektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, re­ligiösa, genusmässiga eller andra skäl. Det finns ingen kommunistisk regim som inte har gjort sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheter­na.

Alla kommunistiska stater har varit diktatu­rer som har undertryckt yttrande- och åsiktsfri­heten och för­följt politiskt olik­tänkande. Där­emot kan det diskuteras om alla kom­munisti­ska regi­mer har gjort sig skyldi­ga till så omfattande och systematiska förföljelser att de faller un­der kate­gorin brott mot mänskligheten. Totalitarismteorin Både det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen har kallats totalitära stater.

Staten skulle omsluta hela medborgarens liv. Begreppet användes ändå främst av dem som kritiserade Mussolinis Italien och Hit­lers Tyskland. Det var vanligt att man jämförde dem med Stalins Sovjetunionen. Ef­ter andra världs­kriget systematiserades jämförelsen till en teori om det totalitära samhället. Man skilde mellan auktoritära diktaturer och totalitära. I en auktoritär stat nöjer sig de styran­de med att kontrolle­ra den politiska makten.

Andra samhällssfärer som ekonomi, kultur och dylikt kan däremot ges en viss frihet. Den totalitära regimen, å andra sidan, eftersträvar kontroll över alla områden av samhället och alla aspekter av individernas liv. Den totalitära statsformens fram­växt koppla­des till att den politiska sfären i det moderna samhället hade utvidgats till att om­fatta hela fol­ket i stället för som tidigare bara en liten elit.

Den som vill utöva diktatorisk makt måste där­för mobilisera folket för sin sak, så att inte andra kan göra det. Om denna mo­bilisering inte sker frivilligt, får den ske genom tvång. Den klassiska totalitarismteorin utformades på talet av bland andra Hannah Arendt och Carl J. Kärnpunkten i totalitarismen var strävan att kontrollera alla medborgarnas före­ställningar och aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och förvandlas till lydiga kug­gar i det stora samhällsmaskineriet.

Terror var ett medel för att uppnå detta och en inte­grerad del av en totalitär regim. Andra medel var en hårt styrd utbildning, propa­ganda, statlig kon­troll över ekonomin och en organisering av människor efter militärt mön­ster. Given var också en allom­fattande, utopiskt orienterad ideologi — nazism, fascism el­ler kommunism — som, i de nazisti­ska och kommunistiska fallen, åbe­ropar för­ment objektiva historiska lagar som grund för maktens legitimi­tet.

Sovjetunionen var efter nazismens och fascismens fall den kvarvarande totalitära staten, där enligt totalitarismteorin människor förvägrades möjligheter att bilda sina egna uppfatt­ningar eller leva sina liv som de själva önskade. Terror, indoktrinering och byråkratisk kon­troll höll dem i ett viljelöst slaveri. Totalitarismteorin hade sin blomstring under den kalla­ste delen av kalla kriget och passade väl in i den ideologiska gränsdragningen mellan öst och väst, eftersom den betonade skillnaderna mellan totalitära och demo­kratiska samhäl­len.

Den är dock fortfarande företrädd bland forskare. Bland historiker som utgår från detta perspektiv kan nämnas Robert Conquest och Merle Fainsod. Revisionism Från slutet av talet har totalitarismteorin utsatts för hård kritik av yngre forskare, påverka­de av vänstervågen i västvärlden och av internationell avspänning i det kalla kri­get. Denna riktning kallas för revisionism och dess företrädare har ofta ett socialhistoriskt intresse för vanliga människors vardagliga verklighet, till skillnad från totalitarismteoretikerna som har fokuserat mer på politiken.

Man kritiserar idén att det skulle vara möjligt att utöva total kontroll över en befolkning och betonar i stället att sovjetregimen var beroende av stöd och samarbete från de styrdas sida. Revisionisterna framhåller att män­ni­skor ock­så i sovjetsamhället hade möjligheter att i vardagslivet utveckla självständiga upp­fatt­ningar. Revisionismen tonar alltså ned skillnaderna mellan det västliga och det kommunistiska samhällssystemet.

De an­ser också i regel att kommunismen hade sina goda sidor och vill inte sällan skilja mellan Le­nin, som anses ha påbörjat en god utveckling och Stalin, som skulle ha fört sovjet­samhället i en ny och negativ riktning. Revisionis­terna förnekar inte att terror har förekommit, men de menar att siff­rorna inte alls är lika höga som tidigare forskare har påstått, och de ser ofta ter­rorn som en oavsedd konsekvens av en snabb och omtumlande modernisering snarare än som en given del av det kommunisti­ska samhället.

Postrevisionism Från talet har även revisionismen utsatts för hård kritik, inte minst sedan forskare efter Sovjetunionens fall fick tillgång till nytt källmaterial. Den har avlösts av en lös­lig riktning som kallas postrevisionism och som försöker förena insikter från både totalitaris­men och revisio­nismen.

Idrottslag i sovjetunionen

Man är medveten om att total kontroll över befolkningen inte är möj­lig och intresse­rar sig för hur vanliga människor förhöll sig till terrorn. Men man vill också lyfta fram den politiska ledningens ansvar. Terrorn behöver sättas i relation till andra delar av samhället som ekonomin, kulturen och konkurrerande intressegrup­per, men den var inte oavsiktlig. Ett känt namn bland postrevisionisterna är Stephen Kotkin.

Den historiska forskningen började under talet att intressera sig för språkets och de kulturella föreställningarnas betydelse för människors handlande och detta intresse har färgat av sig också på sovjetforskningen. Man har börjat intressera sig för de totalitära ideolo­gierna som en sorts politiska religioner, som försöker förklara hela världen och forma sina anhänga­res hela världs­bild och värdesystem.

De har absoluta tolkningsramar och delar in värl­den i gott och ont, vitt och svart. Dessutom har man börjat studera hur de olika totalitära regimerna förhöll sig till var­andra, vad de lärde av varandra och hur de på­verkade var­andra. Förintelsen och brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer Det upp­fattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer.

Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om män­niskans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom­munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli på­minda om de illdåd som begåtts i dess namn.