Ättestupa historia

Till det var de gamla naturligtvis användbara. Men i det dagliga livet var de äldre nog mest till besvär. Var man inte längre en resurs för gruppen var man utlämnad åt dess godtycke och överseende. Om de gamla var i vägen, åt för snabbt eller för mycket eller tog onödigt stor plats runt elden ringaktades de förmodligen och schasades bort med kvasten likt den gamle viking som den isländske skalden Egil Skallagrimsson omtalar i en saga.

Forskarna tror att ålderdomen för de flesta människor som levde under den period som i dag kallas vikingatiden innebar en torftig och ömkansvärd tillvaro. Men att de gamla faktiskt skulle ha dragit sig undan och låtit sig kastas ned från en särskild klippa, en såkallad ättestupa, som en sorts ritual, finns det inga belägg för i källorna.

Ättestupa norsemen

På olika håll i Norden har trots detta speciella klippor pekats ut där de gamla skulle ha kastat sig ned i döden. Pappan och mammans skäl var till exempel att kung Göte ätit för mycket av deras mat. När det till slut bara var Snotra och Götrik kvar reste de till Götes hov, där sonen skulle komma att bli kung, och även sagans huvudperson.

Trots den skämtsamma tonen i Götriks saga antog Olof Verelius att berättelsen om klippan var en verklig, forntida sedvänja. När han översatte det isländska ordet i sagan, ætternisstapi, gjorde han ett misstag. Egentligen betyder det släktklippa men han kallade det för ättestupa. Blind vidskepelse En sak som Olof Verelius inte lyckades med var att försöka reda ut var Gillingshammar legat.

Det var istället en uppgift som riksantikvarie Johan Hadorph tog på sig. Han hittade också platsen: den västgötska gården Gullhammar i Vättlösa socken. I Erik Dahlbergs planschverk Suecia antiqua et hodierna från början av talet finns platsen med.

Ättestupan tyresö

Texten intill lyder: Ättestupa, ättestörta eller ättestapul var ett hiskligt stup från en hög klippa ned i ett gapande djup, dit personer störtade sig ned, som av någon orsak tröttnat leva; härigenom hoppades de att fortare komma till gudarnas sälla hem i Glysisvall, Valhall, Gimle eller andra platser, som folkets blinda vidskepelse uppdiktat. Erik Dahlbergs tecknade förlaga till inläggets huvudbild, ättestupan i Vättlösa socken public domain Inga belägg Trots att uppgiften om ättestupor bara nämns i en enda källa spreds den snabbt.

I akademiska kretsar togs den som en sanning på och talet. I och med det romantiska talet fick företeelsen också en bestående plats i den svenska folktraditionen. När etnologer intervjuade gamla i södra Sverige hade de alla hört berättelser om hur äldre i forntiden hade hoppat eller blivit knuffade ner för klippor. Ett stort antal klippor runt om i Sverige har tolkats som gamla ättestupor.

I det nationella fornminnesregistret finns ett femtiotal platser som i tidigare historiska tolkningar eller i folktraditionen har pekats ut som ättestupor. De sprider sig ganska jämt över södra och mellersta Sverige, men det finns också ett par i norr. Men inte vid någon av dessa har man hittat några arkeologiska spår efter eller andra belägg för nedkastade människor.

I själva verket är det högst troligt att ättestupor aldrig funnits. Ättestupa på Mösseberg utanför Falköping public domain Att slå ihjäl släkten En liknande företeelse som en del av de äldre som intervjuades också kände till var ätteklubban, även kallad släktklubban. Även med den var det tanken att de yngre och friskare i släkten skulle döda de som inte längre var till någon nytta.

Den mest kända ännu bevarade klubban torde vara den som på talet hittades på vinden i Tidersrums kyrka i Östergötland.

Ättestupa midsommar

Idag finns den på Nordiska museet. Enligt visor som sjöngs av slavar på talets Jamaica fanns det slavägare som gick betydligt längre än så. Den förhoppningsvis fiktive slavägaren Bedward lär ha haft som praxis att lägga gamla orkeslösa slavar på en bräda och bära dem till en ravin på plantagen, där de vräktes ned i döden. Visorna poängterade att bärarna måste klä av den dödsdömde, på det att hans kläder skulle kunna återanvändas.

Även denna historia bör tas med stora nypor salt. I de fall vi kan undersöka vad som hände med gamla slavar sände man antingen ut dem att tigga om slavägaren var snål eller gav dem en liten hydda någonstans på plantagen, där de fick överleva på minimal veckoranson. Om slavarna hade barn fick dessa ofta ansvar för föräldrarnas försörjning.

Men ättestupa… Knappast. Senaste inläggen.