Varför kom nazism

Även om Tyskland blev en demokrati efter första världskriget ledde den politiska krisen som uppstod i landet efter den stora depressionen till att många av landets invånare förlorade tron på de styrande politikerna och den demokratiska processen. Olika extrema rörelser och partier försökte utnyttja situationen. Politiker från andra partier hade olika åsikter om Hitler och nazisterna.

Vissa ansåg att de var farliga, en del underskattade hotet som nazisterna innebar och trodde att de kunde kontrolleras, och vissa tyckte till och med om deras politik. Den 30 januari lyckades konservativa politiker övertyga den tyska presidenten Paul von Hindenburg att utse Adolf Hitler till kansler för en minoritetsregering bestående av konservativa och nationalsocialistiska partier.

I februari blev riksdagens byggnad i Berlin nedbränd. Nazisterna utnyttjade denna händelse för att anta nya lagar som gjorde det möjligt för dem att terrorisera politiska motståndare. En månad senare, i mars , öppnades det första koncentrationslägret i Dachau, och politiska motståndare som kommunister, socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar sändes dit. Efter att många kommunistiska och socialdemokratiska parlamentsledamöter hade mördats eller arresterats kunde nazisterna driva igenom lagar i parlamentet som avskaffade demokratin.

Historiska händelser och syfte? Hitler skyller krisen på fega politiker och judar, och säger att de ska få betala för sina brott! Tyskarna lyssnar! Även om det finns massor med tyskar som inte tror på Hitler, är nazisterna väldigt övertygande. Och de använder våld för att stoppa sina motståndare. Många tyskar vågar inte säga vad de tycker. Nazisternas motståndare tystnar.

Nu när Hitler har makten arbetar nazisterna snabbt för att hålla sina löften! De börjar bygga upp Tysklands krigsmakt. Enligt ett avtal, Versaillesfördraget, får de inte tillverka vapen. Hitler struntar i det. Tyska industrier börjar tillverka enorma mängder vapen: stridsvagnar, ubåtar stridsflygplan. Det skapar tusentals nya jobb!

Dessutom måste alla tyska pojkar över 18 år göra militärtjänst, allmän värnplikt. Många unga män går från att vara arbetslösa till att bli militärer. Nazisterna bygger motorvägar, autobahn, som binder ihop hela Tyskland. Ännu fler tyskar får arbete! Arbetslösa tvingas att ta de arbeten som staten ger dem. Om man inte gör det, klassas man som lat, arbetsskygg. Arbetsskygga anses vara fiender till staten och straffas genom att skickas till nybyggda koncentrationsläger.

Behövde till exempel flottan fyra nya slagskepp fick de privatägda varven producera dem till det pris NSDAP fastslog. Många nationalekonomer har hävdat att Tyskland som stat skulle ha gått i konkurs om inte andra världskriget brutit ut.

Nazisterna tycktes aldrig drabbas av ekonomiska problem ens mot slutet av kriget då landet ödelades — förstörda dammar och fabriker byggdes ofta upp förbluffande snabbt igen. Vid krigsslutet var dock staten bankrutt och överbelånad trots systematisk och storskalig plundring av erövrade länder och dess befolkningar vilket även inbegrep miljontals slavarbetare. Ytterligare en avgörande skillnad mot både den italienska och spanska fascismen var att de spanska fascisterna var förespråkare för monarki och de italienska behöll den.

Så var fallet inte alls i Nazityskland. Där behövdes enbart "der Führer", ledaren Adolf Hitler. Och även om till exempel Julius Streicher i Nürnberg under mellankrigstidens första år umgicks med ungefär samma tankar och idéer som Adolf Hitler hade knappast nazismen blivit vad den blev utan just Adolf Hitler. Inom den internationella vetenskapliga forskningen används idag benämningen 'fascism' som en övergripande term för den grupp av extremnationalistiska rörelser som uppstod i många av mellankrigstidens europeiska länder och de idékomplex som dessa konkretiserade i politisk form, i Italien under namnet fascism och i Tyskland under namnet nationalsocialism.

Vissa åtskillnader kan dock göras: Den italienska fascismen kom aldrig att bli fullt teoretiskt utbildad medan däremot nazistiska tänkare gav ut en rad ideologiska skrifter av större tyngd. En annan skillnad gäller definitionen av staten; fascisterna ansåg staten, som en delvis metafysisk företeelse, vara det grundläggande för all politik, för nazisterna var det "folkstaten" som intog denna plats.

Folket definierades här i första hand i en raslig dimension; Adolf Hitler skrev i Mein Kampf: "Sålunda är en folkstats högsta uppgift att göra allt för bevara de ursprungliga raselement vilka ger upphov till kultur. Angreppet på Sovjetunionen sågs därför av nazisterna som ett raskrig. Den rörelse Hitler hade anslutit sig till hade sina ideologiska rötter i den så kallade völkisch-nationalismen och antisemitismen samt i reaktionen efter Tysklands sammanbrott och nederlag i första världskriget ; några av nazisternas mest framträdande medlemmar inklusive partigrundaren Anton Drexler , som Gottfried Feder, Alfred Rosenberg och Rudolf Hess hade alla bakgrund i högerradikala kretsar se Deutsche Vaterlandspartei respektive Thulesällskapet.

Till rörelsen anslöt sig också medlemmar från de paramilitära frikårer Freikorps som sattes upp i samband med de tyska kommunistiska och socialistiska revolutionsförsöken —, som exempelvis Ehrhardt-brigaden. Dessa utgjorde därefter också stommen i partiets så kallade stormavdelning, SA. Även utan nazismen anses det dock ha varit mest en tidsfråga innan den tredje stora uppgörelsen mellan Tyskland och Frankrike skulle äga rum.

Med "den första uppgörelsen" avses fransk-preussiska kriget —71 som startades av den franske kejsaren Napoleon III , men som Preussen, Hessen med flera tyskspråkiga stater vann, och som utmynnade i Tysklands enande. NSDAP beskrev sig självt som ett proletärt nationalistiskt parti, och vid tiden anklagade konservativa opponenter såsom en organisation för industriella arbetsgivare partiet för att vara "totalitärt, terroristiskt, konspiratoriskt och socialistiskt.

Begreppet "nationalsocialism" har även använts på andra håll i Europa, men då med helt eller till stor del andra förtecken än vad det tyska NSDAP och Adolf Hitler stod för, med undantag för de nazistpartier som dök upp i främst Skandinavien efter NSDAP:s extrema valframgång Ett exempel är den svenske statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén som redan i början av talet använde uttrycket nationalsocialism, men då bara som motsats till internationalen.

Ett annat exempel är det redan bildade tjeckiska nazistiska partiet som fanns kvar ännu under mellankrigstiden i det då oberoende Tjeckoslovakien. Det var ett radikalt vänsterparti och hade ingenting mer än namnet gemensamt med sådana partier som nu betecknas som nazistiska. De främsta punkterna på programmet var kraven om upprättandet av ett nytt Stor-Tyskland punkt 1 , fredsfördragens upphävande och Tyskland likställighet med andra nationer punkt 2 samt krav på land och jord punkt 3.

I programmet omdefinierade nazisterna även medborgarskapsbegreppet — medborgare, eller "folkkamrat", kunde endast den vara som var av "tyskt blod" punkt 4 , och man konstaterade explicit att ingen jude därför kunde vara folkkamrat. Man yrkade vidare på att den romerska rätten, som ansågs tjäna den "materialistiska världsordningen", skulle avskaffas till förmån för en så kallad allmän tysk folkrätt punkt Beträffade religionens plats i samhället sade man sig eftersträva frihet för alla trosbekännelser, men bara så länge dessa inte stod i strid med den "germanska rasens sedlighets- och moralkänsla", och man propagerade för en "positiv kristendom" som skulle bekämpa den "judisk-materialistiska andan", i enlighet med grundsatsen: Allmännytta före egennytta punkt I partiprogrammets sista punkt förordade nazisterna en starkare central regeringsmakt, som skulle ges "obetingad auktoritet", samt bildandet av en ny "stånds- och yrkeskammare" det vill säga en folkrepresentation byggd på korporativa principer.

Så krävde punktsprogrammet "brytandet av ränteslaveriet" punkt 11 , förstatligandet av truster, det vill säga marknadsdominerande företagsgrupper, punkt 13, jfr. USA:s antitrustlagstiftning från samma tid samt, för skapandet och upprätthållandet av en "sund medelklass", "kommunalisering av större varuhus", och "deras uthyrande på billiga villkor till småföretagare", som skulle gynnas vid leveranser till staten, delstaterna och kommunerna punkt Nazisterna sade sig också vilja ha del av vinsterna i storföretagen punkt 14 , men efter det nazistiska maktövertagandet slöt realpolitikern Hitler, som värnade rätten till privategendom, en överenskommelse med ägarna till de tyska storföretagen, som i nazismen såg en motvikt till kommunismen.

Dessa ställde sig bakom det kommande nazistiska maktövertagandet och i gengäld upphörde allt tal om förstatligande från Hitlers sida. Den efterföljande nazistiska ekonomiska politiken fördes också till stora delar enligt marknadsliberala principer, om än med betydande regleringar och statlig kontroll — "en totalitär form av kapitalism", som det benämnts av den amerikanske ekonomihistorikern Dudley Dillard.

Istället sammanfördes arbetsgivare och arbetstagare i den så kallade Arbetsfronten Deutsche Arbeitsfront , under statens ledning. Partiets ekonomisk-politiske talesman i riksdagen sedan , Gottfried Feder författare till punkt 11 , avpolletterades likaså , och förlorade hela sitt inflytande. På det sociala området ville nazisterna — enligt års partiprogram — se en "storslagen utbyggnad av åldringsvården" punkt 15 , detsamma gällde utbildningsväsendet punkt 20 , och man ivrade för "folkhälsans höjande genom skydd åt mödrar och barn" och stöd åt alla föreningar, som ägnade sig åt "fysisk ungdomsfostran" punkt Nazisternas socialpolitik var emellertid inte generellt inriktad utan grundades huvudsakligen på frivillighet och välgörenhet, till exempel i form av den så kallade Vinterhjälpen Winterhilfswerk — "gärningens socialism", som det kallades — och ekonomiska bidrag kunde endast tillkomma "värdiga" och "ärftligt friska personer" som uppfyllde nazismens politiska, sociala och rasmässiga kriterier.

Den "nordiska rasens" ledaranspråk krävde, enligt nazisterna, de mindervärdigas och "blodsblandningarnas" utrensning, i enlighet med, vad de benämnde, "naturens aristokratiska lag" [34] jfr. Denna ekonomiska modell är mest känd för sin extrema variant under stalinismen i Sovjetunionen. Visserligen måste man räkna honom till godo, att tyvärr ej ens självaste Bismarck i detta avseende insett den hotande faran.

Därmed hade de ideella dygderna i praktiken trätt tillbaka för penningvärdet, ty det var klart, att när man väl en gång slagit in på den vägen, svärds- och bördsadeln inom kort måste träda tillbaka för börsadeln. Penningoperationer har större utsikt att lyckas än fältslag. Det var inte något särskilt lockande för den verklige hjälten eller statsmannen att bli beroende av förste bäste bankjude.

Ett svårt tecken på ekonomiskt förfall var det långsamma upphörandet av den personliga äganderätten och den successiva övergången av hela näringslivet i aktiebolagens ägo. Adolf Hitler går runt som Svarta Maja i det ideologiska pratet. Här finns nog inget "rätt" svar, utan det handlar om en bedömningsfråga. Kanske är det så, att nazismen är en blandideologi.

Den upptar såväl konservativa som socialistiska idéer. Det ville "återupprätta en traditionell idyll, mot upprivande konflikter och klasskamp , men ersatte samtidigt traditionella eliter med ett nytt karismatiskt ledarskap, blev aggressivt krigsdyrkande i maktposition, och använde våldsmedel mot inre fiender" och "löftet om att återupprätta en balanserad förindustriell samhällsordning blev aggressivt antidemokratiskt".

Lipset har å sin sida, efter konstaterandet av de fascistiska partiernas förankring i den lägre medelklassen talat om "centrum-extremism" Centre extremism. En organisk nationalism kombinerad med en form av "antimarxistisk socialism", i motsatsställning till såväl liberalism som marxism och demokrati.

Dessa är och har alltid varit en av den politiska vänstern främsta paroller, alltifrån franska revolutionens och jakobinernas dagar jfr. De egalitära principerna om jämlikhet och alla människors lika värde förkastades däremot helt av nazisterna, med sin rasism, som tvärtom var högst antiegalitära och antiindividualistiska i sina värderingar. Tingsten påpekade bland annat, apropå den nazistiska användningen av socialistbegreppet, att "många tyska politiker som före bekämpade socialismen och arbetade för konservativa idéer, använde utan att ha ändrat sina åsikter de nazistiska formuleringarna.

De upptäckte, att de i själva verket sedan länge hyllat den 'sanna socialismen'". Han fann att de var borgerliga skikt som fört fram nazismen till seger, och att det var borgerligheten som vann på den politik som de facto fördes. I marxistisk mening är socialismen dessutom något som i första hand påverkar produktionsordningen i ett samhälle. I det nazistiska samhället var det inte så att arbetsgivare och kapitalägare missgynnades, tvärtom vann de på regimskiftet.

De behövde ju inte längre frukta stridsåtgärder från fria fackföreningar. Dessutom var nazisterna klart uttalade antimarxister, marxismen , som enligt dem, var grundbulten i den förhatliga så kallade judiska bolsjevismen. Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen den 22 juni , ett angrepp som bröt det avtal om non-aggression som de båda staterna ingått i augusti Molotov-Ribbentroppakten förutspådde den dåvarande justitieministern Karl Gustaf Westman i sin dagbok, den 25 juni "Det är självklart att Tyskland i vårt land kommer att betraktas inte som motsatt demokratierna utan som motsatt Ryssland.

Nationalekonomen, österrikaren F. Hayek, som i England utkom med skriften Vägen till träldom, där han för övrigt vände sig till "socialister i alla partier" och propagerade mot socialismen, planhushållningen och välfärdsstaten, som han associerade med hitlerväldet, [47] , var av den uppfattningen att nazismen i likhet med kommunismen hade en gemensam värdegrund i kollektivismen.

En amerikansk publikation, utgiven i Tyskland efter krigsslutet hävdade till och med att "utan den preussiska paradmarschen inget SA , utan de långa karlarna inget SS , utan gatloppet inga koncentrationsläger". Adolf Hitler beskrev socialisten som "var och en, som inte känner något högre mål än sitt folks väl". Joseph Goebbels beskrev socialismen som "folkgemenskap eller kamratskap".

Wilhelm Frick skrev att "socialism är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket". En annan ledande nazist sade att socialismen inte är en produktionsordning, utan en sedlig förpliktelse.

Se även citatet nedan under rubriken "Förhållandet till socialism". Med anledning av utgivningen av Heléne Lööws bok Nazismen i Sverige — Ordfront kritiserade recensenten i Svenska Dagbladet , historikern och före detta Clarté -ordföranden Håkan Arvidsson , Lööws analys av nazismens ideologi, och framhöll att nazismen inte endast var "rasistisk, antisemitisk och nationell.

Den var ju märkligt nog också socialistisk och antiborgerlig. Den ultrakonservativa reaktionen mot denna process — "fascismens första fas" som forskaren Ernst Nolte kallat den — och som alltifrån talets början företräddes av den yttersta högern jfr. Någon entydig och av alla omfattande definition av det nazistiska tankegodset låter sig därför svårligen göras.

En plausibel förklaring till begreppsförvirringen torde dock delvis stå att söka i sammanblandningen mellan utopisk socialism respektive marxism, och den i Tyskland under talets sista decennier utvecklades katedersocialismen även ibland "statssocialismen" , med den nationalistiske ekonomen Adolph Wagner som framträdande apologet.

Denna riktning präglades av en påtaglig antiliberalism och den betonade istället statens roll, samtidigt som den, i samhällsbevarande syfte, ivrade för sociala reformer, som ett sätt att stävja den socialistiska arbetarrörelsens klasskamp.