Hur lång tid tar novemberkåsan

Eventuell servicepersonal får bara hjälpa till med: Påfyllning av bränsle, olja och kylarvätska, varvid servicepersonal även får öppna och stänga bensin- och oljetankar samt kylare.

Novemberkåsan 2024 eksjö

Byte av olja i motor och växellåda. Påfyllning av luft i slangar samt lufttryckskontroll. Påfyllning av bromsvätska samt luftning och justering av bromsar, dock ej utbyte av delar. Smörjning av kedja. Rengöring av motorcykeln, dock inte med hjälp av högtryckstvätt etc. Förutom att serva enduromotorcykeln ska åkaren även hinna få i sig energi, eventuellt gå på toa och byta kläder.

De bästa åkarna har här personal som hjälper till med alla olika delar. Dessutom måste de även hålla koll på klockan så att åkaren inte blir sen till start och drar på sig transportprickar strafftid. Parc Fermé Kvällen innan start måste åkaren vid en viss tid lämna in sin enduromotorcykel till arrangören, den ställs då i Parc Fermé.

Precis innan start på lördagmorgonen får åkaren åter hämta ut sin endurohoj. Vid inlämning på fredagskvällen sker också en besiktning och märkning av motorcyklen. Den tekniska besiktningen innan omfattar koll av bromsar, ljus, chassi ram, reglage, lager och fjädring. Ibland märks även huvudram, vevhus, ram och nav samt ljuddämpare ske.

Utöver detta tillkommer en del transporttid. Husqvarnaförararen Joakim Ljunggren är en förhandstippad favorit liksom Kawasakiföraren Calle Bjerkert som har hemmaplan. Eller kommer sjufaldige endurovärldsmästaren Anders Eriksson skrälla med sin kubiks tvåtaktare från Sherco? I startfältet finns även andra mycket lovande förare som kan komma att överraska.

Det har hänt förr, och i årets Novemberkåsan är allt möjligt. Johan Ahlberg från Fastbikes. Hur är det egentligen att köra den här stentuffa tävlingen, och trots att Johan Ahlberg inte kört en enda endurotävling på tre års tid är siktet inställt på att sakta men säkert ta sig hela vägen till mål. Under de senaste veckorna har jag träffat, och intervjuat ett antal att toppförarna inom enduro och när jag hör hur deras träningsdos ser ut känner jag mig plötsligt inte så bra förbered.

Det senaste året har träningen bestått av mestadels MTB-cykling, löpning och simning. Vid sidan om en och annan endurotest i tjänsten tidigare under året drog enduroträningen igång för ganska exakt tre månader sedan. Under september månad inleddes enduroträningen med ett och annat en till två timmars körpass. Under början på oktober månad hann jag också med några enduropass mellan alla mina tjänsteresor i utlandet.

Totalt skvallrar träningsdagboken om att hag har jag hunnit med cirka 25 timmars endurokörning. Som tröst har jag hunnit med närmare träningstimmar fördelat på träningspass under året, där jag totalt har sprungit, cyklat och simmat närmare mil. Han körde dessutom snabbare än mig - och det på arméhojen Husqvarna ! Han tjoade som en galning i spåret och tog sig i mål - utan tidsprick - på en imponerande e plats i Senior.

Dagens hjälte. Efter dagsträckorna lyckades vi även lägga oss och vila en stund innan det var dags att tända lamporna och börja nattetapperna. Redan på SS6 hade jag dock rejält problem med höger hand. Hade börjat jobba upp en blåsa av guds nåde, varje sten jag träffade med framhjulet var som att peta i ett öppet sår.

Jag försökte undvika stenar och det är ju helt omöjligt. Körde som en kratta. Gjorde SS7 och befann mig en djup mental svacka. Fruktansvärt trött redan då. Funderade på när det var okej att bryta. Vi hade ju snart kört alla sträckorna ett varv på natten, kanske räckte det så? Gjorde flera klantiga missar, ni vet sådana där tappningar i låg fart som resulterar i att man måste lyfta hojen och man känner hur all energi håller på att tömmas ur kroppen.

Men det är fascinerande hur hjärnan funkar. Så snart folk skrek och peppade kändes det lättare. När det var mycket folk kring banan körde jag bättre. Publiken på Novemberkåsan är fantastisk.

Var går novemberkåsan 2024

Både när det gäller att tipsa om spårval och ge stöd. Alla ni som var i skogen gjorde ett fantastiskt jobb. Jag hoppas att ni förstår hur mycket det betyder att se någon som hejar när man är trött. Det gör skillnad. Inför SS9 var jag färdig. Smärta är bara smärta och även om jag inte trodde att jag skulle klara respittiden så var det väl bara att fortsätta till dess att någon plockar mig av banan.

Sluta gnäll, liksom. Men stenarna på SS10 var ett skämt. Stannade flera gånger och bara stod still som om jag väntade på att handen mirakulöst skulle bli bättre.