Rolf åberg lilla essingen

Fleminggatan från Celsiusgatan upp mot Stadshagen Mellan Celsiusgatan och Polhemsgatan låg Paulis parfymfabrik bakom en rad stora lönnar och ett elegant spjälstaket. Vid stakethörnet satt sommartid en liten snäll karamellgumma med tjong, knäck, punchkulor och allt vad de hette i sin korg. Det doftade alltid underbart av parfym där i trakten.

Fleminggatan väster om Polhemsgatan fram till Fridhemsgatan på vänstra sidan och från Inedalsgatan till Igeldamsgatan på högra sidan är på det hela taget sig likt, men mellan Polhemsgatan och Indedalsgatan på höger sida har stora förändringar ägt rum. Trakten var då. Mot gatan vette den ståtliga fasaden av Elliots lumplada. Därinne i halvmörkret sutto massor av gummor och sorterade lump med flinka händer.

Det var deras sommarnöje. Om inte då redan apoteket S:t Erik låg i hörnet av Kronobergsgatan, så dröjde det inte mer än ett år, innan det kom dit. Och i huset längre upp härskade Beijers skofabrik, utanför vars port man alltid gjorde en halvhalt för att se på klockan på innergården, om man kunde skritta i vanlig takt, eller om man måste trava sista biten till skolan.

Efter S:t Eriksgatan försvann trottoarerna och ersattes av gångbanor av trä upp till Stadshagen Bortre hörnet av Fridhemsgatan var bebyggt Sen kom en väldig bergknalle som sänkte sig ned mot en trädgård. Mitt i trädgården låg en stor tvåvåningsvilla. Jag vill minnas att huset ägare var verkmästare eller disponent för den filthattfabrik, som låg längre in på tomten, och vars byggnad jag förmodar nu ingår i Armens Centrala Beklädnadsverkstad [Denna låg på talet i hörnet av Arbetargatan].

Så är vi då framme vid Arbetargatan, där Apotekarsociteten hade sina igeldammar anlagda år I gatans bortre hörn låg nu en väldig grop. Nere i gropen stod en eländig koja, hopfogad som den var av plåtbitar, takpappstycken och brädstumpar, ett minne från bostadsnödens dagar. Där bodde en familj om 4 personer.

Jag minns hur om morgnarna de två små pojkarna stodo ute i det fria och tvättade sig, hurudant vädret än var. I huset ovanför låg Dahlgrens bageri och grannen i väster kallades Ko-Anders eftersom han höll ladugård för några kor som betade i Axelsbergsområdet. Ytterligare några minnen från basarbyggnaden på Hantverkargatan har dykt upp efter det rivningsdammet har lagts sig och längan är jämnad med marken.

Det gäller vad som pågick i gatu- och souterrängplanet på talet: Om vi börjar med den del av byggnaden närmast S:t Eriksgatan, så disponerades hela den gaveln av NORMA. Skick och ordning var rörelsens motto och redan första året uppstod 39 numrerade matställen med blommor på borden, mattor på golven och dagens rätt för 95 öre på menyn. Många Norma-krogar var hypermoderna med funkisinredning, så också den här.

Därefter — österut — kom en fruktaffär. Där kunde man köpa halv-öres kola och strutformade knäck-klubbor. Det var en stor livsmedelskedja — lika vanlig som ICA i våra dagar. Om man gick en trappa ner låg en fiskavdelning. I ett stort kar simmade stora karpar lojt omkring. Under andra världskriget kunde man köpa små hajar och underliga torskfiskar med påhittade namn — t ex.

Åter upp på Hantverkargatan. Denna inrättning hade ett tag en levande tvättbjörn placerad i skyltfönstret! Affärsraden avslutades med att den östra gaveln hyste någon form av kontor. Där satt även en brevlåda i Ragnar Östbergs välkända design. Månadens Kungsholmía April Serafen — Sveriges första sjukhus Fram till talets mitt bedrevs offentlig sjukvård i Sverige på hospitalinrättningar, en blandning av sinnessjukhus och fattigstugor och vid Allmänna Barnhuset i Stockholm.

Det handlade oftare om förvaring än om vård. År väckte statsfysicus läkaren Nils Boy ett förslag om inrättande av ett offentligt sjukhus. Det gick emellertid trögt. Men efter det Fredrik I instiftat Serafimerorden — vars riddare åtagit sig att övervaka sjuk- och fattighus — tog det fart. År inköptes Gripenhielms gamla malmgård. Den bestod av en huvudbyggnad i tre våningar med två flyglar.

Tidigare hade den bl. Carl von Linné hjälpte till att förädla den. Här inrymdes också Christoffer Polhems berömda Laboratorium Mechanicum. Det var meningen att driften av sjukhuset skulle betalas med lotteriavgifter, tobaksskatt och inkomster från stadens biljardsalonger! Serafen var redan från början ett undervisningssjukhus.

Ingen undervisning i klinisk medicin eller kirurgi hade tidigare förekommit i Sverige. Tjänstgöring här blev ett obligatoriskt inslag i utbildningen av medicinare och kirurger. Malmgården behövde byggas om för ändamålet. Första gången det skedde var då flyglarna fick sängsalar med 42 sängplatser. I huvudbyggnaden inrättades operationssalar.

Fler tillbyggnader gjordes på och talet. Portalen, med Sveriges riksvapen i mitten och Serafimerordens kedja och lejon på var sida, restes Ur sjukhusteknisk synpunkt var lasarettet omodernt. Moderna hygieniska anläggningar saknades. En helt ny centralbyggnad i rött tegel ritades. En arkitektonisk nyhet nu var, att man utnyttjade klinker i fasaden — här i form av svartglaserade band för att anknyta till de medeltida klostren och dessas vårdfunktion.

Under talet har sjukhuset moderniserats ett flertal gånger. Hela tiden har stommen — den Gripenhielmska malmgården bevarats. Tillkomsten av Karolinska sjukhuset och Huddinge sjukhus medförde, att Serafimerlasarettets betydelse för forskning och undervisning minskade men lokalerna inrymmer än i dag olika vårdinrättningar. Månadens Kungsholmía Mars Hur såg Kungsholmen ut den 30 augusti , d.

Se anmälan om boken under litteraturfliken. En kungsholmspromenad år Första vandringen. Nedre Fleminggatan upp mot Agnegatan. Fleminggatan var vid sekelskiftet den tråkigaste gata, man gärna kunde stöta på. På höger hand, från Kungsbroplan räknat, låg en vattenbutik av det slag, som Mineralvattenfabriken Nordstjernan låtit uppföra åt sig på de flesta platser i Stockholm, och vidare stod där en rund annonspelare av kraftiga dimensioner.

Mitt över gatan i huset nr 3 fanns Molins konditori, en dröm i röd schagg, vita diskar och hyllor med massor av speglar och förgyllt listverk. Damen bakom disken var korpulent och skelade starkt, därför att hon från en tidig ungdom måste hålla ett öga på publiken och ett på diskens härligheter. Tvärs över gatan låg då som nu en stor brädgård, men på den tiden hette innehavaren Erik Ohlsson, och uppkrupna i höjden över hans ångpanna ha många pojkar låtit kläderna torka på kroppen, när de under vintertid under jumpning fallit i Klara sjö.

I nr 11 bodde fältskären Nilsson, vilken som skylt hade en glaslåda på väggen uppsatt med massor av utdragna, illa medfarna tänder. Man stannade ofta och tittade på eländet med en rysning. Plombering av en skadad gadd förekom ytterst sällan — var den maskäten skulle den ut, så var receptet! I nr 15 fanns en stor vinhandel Adamssons och där pågick konjaksförsäljning till kl.

Många pojknäsor har tryckts platta mot rutorna där under bekikande av Bismarck och andra dignitärer, som stod uppradade med skottavlor på bröstet. Den senare hette L. Smith och bodde mycket tillbakadragen i huset Parkgatan 8. W Smitt — gjorde aldrig något väsen av sig. Han lämnade efter sig 13 kr och 39 öre vilket var mycket pengar på den tiden. Han ägde vidsträckta områden på Kungsholmen.

Alltnog, i hörnet av Scheelegatan låg hans bostadshus. Sedan sträckte sig en lång envåningslänga med högt tegeltak åt gatan upp till Agnegatan. I längan hyrde en gammal mjölnare — Jansson. Han berättade om den tid, då han drev kvarnen på Kvarnbacken bakom Separators verkstäder. Byggnaden innehöll i övrigt Smitts vagnbodar.

På oss pojkar verkade både hus och trädgård mycket mystiska. Av ett fotografi framgår, att Fleminggatan bara var stensatt upp till Agnegatan, resten var vältrad makadam. Mellan dåvarande Pilgatan och Celsiusgatan låg Järnvägsbostäderna. Inne på gården fanns tvenne mindre huslängor, och mellan dem från Pilgatan till Celsiusgatan gick en pilallé. Jag hade även mitt emot mig Kungsholmens brandstation, som nu är införlivad med sjukhuset.

När jag satt och läste mina läxor, hände det att det blev utryckning. Då gällde det att slå ihop böckerna och springa ned för trapporna för att se, var brandkåren tog vägen. På den tiden körde brandkåren med hästar och dessa stegrade sig och vrenskades, innan de släpptes iväg med full fart utmed gatan. Till höger hade tandläkarparet Timander sin praktik. Ungdomsavdelningen var skild från vuxenavdelningen.

Den förra hade fönstren mot Baltzar von Platensgatan. Med en nummerbricka i fickan släpptes man in i härligheten! En högtidsstund. Så småningom fick man ett rödfärgat lånekort. Varje gång man lånade böcker visades på kortet när böckerna skulle lämnas tillbaka. Ajabaja om man lämnade in böckerna försent! Att dämpa läshungern ingick alltså i bestraffningen! På biblioteket skulle det vara tyst.

I dag fungerar många bibliotek som ett dagis. Besökande och även personal kommunicerar högljutt. Störde man då, så åkte man ut. Den vanan borde ha bibehållts fram i våra dagar. Månadens Kungsholmía januari Andra världskriget. Det var ett vårdhem för barn som fötts med eller smittats genom amning av könssjukdomen syfilis. Vårdhemmet kom till på initiativ av överläkaren Edvard Walander verksam på S:t Görans sjukhus.

Behandlingen bestod bl. Verksamheten här upphörde på talet då man började behandla syfilis med antibiotika. Under andra världskriget när Finland hade överfallits av Sovjetunionen togs delar av Lilla Hemmet i anspråk som flyktingförläggning för finska krigsbarn. Under perioden januari-maj mottogs sammanlagt finska barn och mödrar.

I Kungsholms folkskola på Mariebergsgatan fanns samtidigt helt finskspråkiga klasser. Från och med vårdades dessutom ett 15 tal finska krigsbarn med syfilis på hemmet. Källa: Stockholmskällan Månadens Kungsholmía December Skandinaviens största orgel på Kungsholmen Efter en önskan från arkitekt Ragnar Östberg började den stora stadshusorgeln byggas år Tillverkare var E.

Två år senare var den färdig tack vare en donation på kr av Oscar Hirsch en tidigare anförvant till Isaac H. Orgeln placerades på en läktare under Blå hallens tak 20 meter upp i luften. Inte något för höjdrädda organister! Mellan åren och renoverades orgeln, och orgelspelbordet flyttades ner till hallgolvet. Orgeln har stämmor och 10 pipor.

Den kortaste är någon centimeter lång, den längsta 11 meter. Den har fem manualer terrassformigt placerade över varandra. På nyårsdagen bjuds sedan några år musikälskare på Kungsholmen och väl även andra stockholmare möjlighet att höra hur Stadshusorgeln låter. År var det domkyrkoorganisten Mattias Wager som inledde konserten med några stycken av Bach och improvisationer på vintertema.

Nyårsdagen blir det två konserter, kl. Organister blir Anna Holm och Andrew Canning. De spelar varsin del på båda konserterna. Månadens Kungsholmía november Gick spårvagn 4 verkligen längs Hantverkargaten? I den under fliken Litteratur på Hemsidan anmälda deckaren En osynlig av Pontus Ljunghill med intrigen delvis förlagd till Kungsholmen på talet finns många tidstrogna miljöer beskrivna.

En författare har rätt att göra avsteg från verkligheten, men hur är det med äktheten i den tidsbilden? Svaret kan sökas i en liten minnesskrift som gavs ut av Stockholms Spårvägar SS i samband med spårvägens årsjubileum Kungsholmen trafikerades då av linje 1, 2, 4, och 11 om man bortser från förortslinjerna 12 och 13 som drog iväg till Nockeby respektive Ulvsunda. Vi börjar med linje 1.

Från ändhållplatsen i Årstalunden tog den en svängom på söder över Skånegatan, Renstiernas gata och Katarinavägen, passerade Slussen och Gamla Stan. Över Vasabron kom den in på Tegelbacken och så bar det av uppför Hantverkargatan, 90 graders sväng in på S:t Eriksgatan, likaså till Odengatan och Roslagsgatan-Birger Jarlsgatan innan den fick pusta ut på Norrmalmstorg.

Linje 2 var lite märklig. Den hade båda ändhållplatserna på Kungsholmen — i Fredhäll och på Fridhemsplan! Startade man från Fredhäll gick spåret utefter Rålambsvägen, svängde ner mot Drottningholmsvägen på nu försvunna Victor Rydbergs gata och hamnade tillammans med 1:an på S:t Eriksgatan som den genast svek genom att vika av Fleminggatan österut.

Färden gick sen Kungsgatan — Sturegatan via Stureplan upp till paradgatan Karlavägen som den sen följde till Karlaplan. Tog den en liten paus där innan den drog Narvavägen ner? Via Strandvägen slingrade den sig vidare genom hela City innan den mötte 1:an igen på Tegelbacken. Linje 11 är en lite bortglömd linje. Ena ändhållplatsen låg på Mariebergsgatan ovanför Drottningholmsvägen och söder om S:t Görans sjukhus.

Den vände vid Karlaplan. Gick man i stället ner till Fridhemsplan, där 2:an från Fredhäll passerade, kunde man lika gärna ta den, då linjerna upp mot Karlaplan i stort hade samma sträckning. För eleverna i Kungsholms skola var dock sträckningen betydelsefull, då linjen gick alldeles utanför skolan.

För det årliga vårbesöket på Skansen for de lägre årskurserna med abonnerad linje 11 hela vägen upp mot friluftsmuseét. Äldre manliga elever som gått i samma skola på talet minns, att de la ut tre-tumsspik på rälsen utanför skolan. Linje 4 var en ringlinje. Man kunde hoppa på var som helst och komma tillbaks till samma plats och för samma biljett, då 15 öre.

Sen var det raka vägen fram till Sibyllegatan och den söder ut. Gamla stan passerades utefter Skeppsbron. Upp på Söders höjder for den efter Katarinavägen och Renstiernas Gata och sen hela Ringvägens böj tills sträckningen rätade ut sig ; höger Rosenlundsgatan, vänster Hornsgatan och höger igen Långholmsgatan. Där väntade Västerbron invigd och Fridhemsplan.

Varvet var fullbordat. Nej, 4:an gick aldrig längs Hantverkargatan. I Gamla stan i Stockholm finns en gränd — Triewaldsgränd — som minner om en inflyttad tysk smed och hovslagare. En av hans söner, Mårten Triewald kom att verka inom många områden. Ingen disciplin syntes honom främmande. Efter återkomsten efter studier i England byggde han Sveriges första ångmaskin avsedd som pump i Dannemora gruvor.

Han gav ut en bok om dykarkonst, Konsten att lefwa under Watn. Därför lät han anlägga en malmgård intill vattnet i Marieberg, där han experimenterade med dykarklockor. Själv bodde han i ett hus intill nuvarande Kungsholms torg. Han ägnade sig också åt biodling samt experimenterade med att odla allehanda exotisk frukter som mandelträd och ananas i sin trädgård.

Lite udda var hans intresse för att föda upp silkesmaskar. För det ändamålet hade han även mullbärsträd i trädgården. De wore till skapnaden som små kohl matkar, tiocka som en roghalm dock något kiockare wid hufvedet och grå där, men annars grönacktiga til färgen. De lågo uti dertil giorda papplådor tiogtahls och hundradtahls, på mulbärsblad som wore under dem lagde och dem de begiärligt förtärde äfwen matades somlige på försök med Sallat blad, och sades trifwas wäl däraf.

Månadens Kungsholmía september Slutet för Smedsuddens törnrosasömn. Stockholms Segelsällskap båtar låg och ligger fortfarande strax under Västerbrons valv. Stockholmskisen Karold Klang tillhörde de båtklubbsslynglar som rodde runt där i föräldrabåtarnas jollar på talet. På stranden stod en tvättstuga som tappat väggarna och i den övervuxna grönskan skymtade Krügerska gårdens två tomma förfallna talsvillor.

Kråkor kraxade olycksbådande i de höga träden som lade halvön i skugga mitt på dan. Då och då rymde arrestanter från Långholmens Centralfängelse, kastade sig i vattnet och simmade över sundet till Smedsudden och friheten. En kväll orkar två rymmare bara halvvägs ut i farleden, hänger sig fast i en sjöprick och ropar på hjälp. Polisbåten plockar upp dem. Många år senare ger före detta kåkfararen Lasse Strömstedt ut sina memoarer.

De misslyckade rymmarna vi såg den kvällen var Strömstedt med kumpan. Smedsuddens strand, dit de tänkt sig, tog här och där form av ett mangroveträsk med döda fiskar i marvatten och snokar som slingrar över vattenbrynets gyttjepölar. Orm fanns också på de två Kanonholmarna — Smedsuddens miniskärgård. Dit tog man sig med en liten plywoodfärja som rymde fyra stående personer.

Den bara låg där i sundet för vem som helst som orkade dra sig själv och färjan över till största holmen med hjälp av ett rep spänt över sundet. Men det ville ingen längre, holmarna var lika snåriga som Smedsudden. Det var den framstående anatomiprofessorn Gustaf Retzius som antog, att en skalles form kan korrelera med dess innandöme — begåvningsgraden.

Hon försörjde sig genom att sälja knappnålsbrev på stan. Anledningen till namnet var, att hon alltid gick klädd i kläder av idel trasor nödtorftigt hopfogade med nålar. Det sas att hon blivit sjuk av försmådd kärlek. Hon var en i raden av alla dessa ´halvgalna´ personer som man kunde se vandra omkring på Stockholms gator långt in på talet.

Men hennes tid där blev kort. På nyårsaftonen avled hon. Dödsorsaken var bl. Försörjningsinrättningen var huvudleverantör av lik till KI. Därför, om de fattiga eller deras anhöriga inte kunde betala för sin jordfästning, fördes hjonen över dit. Efter en enkel ceremoni i anstaltens likbod rullades de av en likkörare över till Hantverkargatan.

Det var välbyggda karlar — slaktarlärlingar eller avsuttna militärer — som rattade kärrorna. Det behövdes, för många ansåg kroppshanteringen problematisk och försökte stoppa transporterna. Hon blev 69 år. Om mannen som byggde jaktplan på Lilla Essingen Edmund Sparmann var en österrikisk ingenjör, provflygare och flygplanskonstruktör som av en händelse kom till Sverige för att demonstrera ett flygplan från Phönix-fabriken i Österrike.

I det sammanhanget blev han erbjuden en plats på Enoch Thulins Aeroplanfabrik Thulin hade strax innan omkommit vid ett haveri och valde då att stanna kvar i Sverige. Efter företagets konkurs flög han en tid rundflygningar med passagerare. År blev han svensk medborgare och var sedan provflygare på Malmen. År startade han Sparmanns flygverkstäder på Lilla Essingen.

Adressen var Montebellogatan Där låg senare Atlas Snickerier. Det var ett ensitsigt, lågvingat monoplan med fast, inklätt landningsställ. Tio stycken sådana fanns i Flygvapnet mellan Ett exemplar finns bevarat på Flygvapenmuséet i Linköping. Om Sparmann kan vidare berättas att han lät bygga modeller av sina konstruktioner i balsa-trä. Han sålde sitt företag till SAAB Men visst var han väl på Kungsholmen?

Det är belagt att när Carl Michael Bellman började uppvakta sin blivande hustru Lovisa Grönlund, kom han i kontakt med dennes syster Anna. Hon var gift med kryddkrämaren Martin Lindström som senare skulle bli direktör för Kronobränneriet, som låg där Eiraskolan idag ligger. Det var Gustaf III som år inrättade kronobrännerier, 2 i Stockholms län, 24 till i de övriga länen, för att få stopp på den ökande lönnbränningen.

Svågern Martin Lundström kom framgent att bli ett generöst och pålitligt stöd för Carl Michael och hans familj. Det är också känt att Bellman var med i många ordnar. Han var även ordensbroder i den löst sammansatta Kungsholmsklubben, som hade sin samlingsplats på värdshuset Mäster Anders på Kungsholmsgatan.

Bellman skaldar om J. Ehrenreich fruktade Salpetersjuderi. Men där var han aldrig. Totalt blev det allsvenska minuter för Rolf som aldrig blev riktigt uppmärksammad av media i någon av dessa matcher. Han var den anonyme kämpen på mittfältet, orädd och stark i närkamperna. En spelare kommenterade vid ett tillfälle just Rolfs närkampsförmåga med att "du är hopplös, fyra man på dig i närkampen, men du kommer själv ut med bollen".

Rolfs lagkamrat Göran Göransson sade många år senare att Rolf var "en bollvinnare men inte tillräckligt kvick för att räcka ända fram". Sven Dahlkvist menade att Rolf var "en blygsam kille, kraftigt byggd och tuff i närkamperna". Sanny Åslund beskriver honom som "en mittfältare som tickade och gick, en tung och kraftfull spelare men ingen stor bollirare. Men han var för osnabb för att bli en etablerad allsvensk spelare.

Efter ytterligare fem år i mindre klubbar lade Rolf fotbollsskorna på hyllan , 28 år gammal. Rolf har inte fortsatt som tränare eller ledare inom fotbollen. Kyrkborgen, Lokeborgen i Riksby, Gjallaborgen. Bromma rundkyrka. Brytning mellan land och stad i en storstads periferi. Ur Kongl. Svenska Landtbruks-Akademiens handlingar Kontrasternas Brommabok.

Hembygd och livskvalitet. Brommas hembygdsdag. Foto och text: Uwe Koch. Historiens och nutidens Bromma.

Sthlm I denna version har dock ej titeln "Brommabygden" angetts. Nya tiden - talet. Stadsdelarna i Bromma. Utmaningar i hembygdsarbetet. Nybyggare Urtid, forntid och medeltid: 1. Nya tiden: 1.

Befolkningens storlek. Den sociala differentieringen. En bildsvit. Text: Rolf Gezelius. Brommaslottens ikonografi under stormaktstiden. Tankar om Brommas framtid. Torp och backstugor i Bromma. Det gamla och det unga Bromma. Drag ur Brommas historia. Av Herman Stolpe och Helmer Wahlund. Av Heman Stolpe. Av Helmer Wahlund. Stockholm Av Wilhelm Tham. Den 19 augusti i Bromma. Gammal och ny hembygd.

Alvik Johansson, Barbro. Dessa artiklar redovisas separat. Blackeberg Bernhard, Waldemar. I "groggtornet" i Blackeberg. Bromma kyrka stadsdelen Eriksson, Evert. Evert Eriksson och Edvard Bolin. Brommaplan Hedberg, Allan. Lokelunden vid Brommaplan. De gamla husen vid Brommastranden. Drottningholm Lustslottet Kina i Drottningholm. Det avslutas med en dagsvers av Alf Henrikson om Kina slott.

Av Andrea Thomaeus och Gerda Thomaeus. Judarn De Geer, Ebba Hult. Namnet Ljudarn. Vandringar i Ljudarskogen. Judarskogen Lindskog, Lennart. Judarskogen - naturreservat. Minneberg Lindberg, Per Sigurd. Minneberg i minne. Recipienten - en modern villatomt i Bromma. Nockeby Bolin, Edvard. Nockebyhov Dalin, Torsten. Sandvik Andersson, Axel A.

Sandvikare och Sandviksliv. Skildringarna avser tiden t o m juni Av Barbro Johansson och Rolf Gezelius. Solvik Wibeck, Edvard. Naturen kring Solvik. Stora Essingen Tegen, Gunhild. Traneberg Hamring, Stig. Traneberg och Ulvsunda under decennierna kring Guldsmedstorpet som revs Ulvsunda Fagerlund, Gunnar.