Minnesmärke ådalen 31

Beslut fattades där om omedelbar och allmän arbetsnedläggelse vid alla sågverk och massafabriker i Ådalen. Innan mötet hunnit avslutas tågade de som samlats i och omkring Folkets Hus, 3 till 4 personer, till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. När demonstrationståget avgick fanns ute på gården endast fanor tillhörande Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avdelning i Utansjö , SDUK i Utansjö samt Socialdemokratiska arbetarekommunen i Utansjö.

Orsaken uppges vara att de kommit för sent till mötet i Folkets hus och inte hunnit in i lokalen när folkmassan spontant satte sig i rörelse. Hittills hade 10 soldater och 20 hästar skadats av stenkastning. Myndigheterna hade läst Upprorslagen tre gånger för demonstranterna, vilket innebar att den som efter den tredje gången inte efterkom myndigheternas uppmaning att skingra sig var "upprorsman".

En ryttarpatrull som sökt hejda demonstranterna hade avlossat skott, och när demonstranterna var på mindre än meters avstånd från strejkbrytarbaracken kommenderade kapten Mesterton eld. Order var given att man skulle skjuta i marken framför folkmassan i första hand, vilket gjordes. Vid eldöppnandet breddade sig folkmassan då bakomvarande tryckte på.

Kapten Mesterton uppfattade detta som ett försök att kringgå hans trupp och beordrade då eldgivning. De fem dödade var: åriga fabriksarbetare Eira Söderberg, Erik Bergström, 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren, 22 år och arbetare, Sture Larsson 18 år och Viktor Eriksson, 35 år. Eira Söderberg var inte med i demonstrationståget utan stod på en gård som åskådare när hon blev träffad av en rikoschett i underlivet.

Kapten Mestertons trupp fick senare förstärkning från Jämtlands fältjägarregemente och Norrlands artilleriregemente , vilket möjliggjorde urdragning i ett senare skede. På vissa tidningars löpsedlar stod "Officerarna tryckte pistolerna i soldaternas huvud och kommenderade eld". Andersson uppger själv i en tidningsintervju för tidningen Brand att han senare delgavs misstanke om brott för att "otillbörligen ha tagit kommandot över militär trupp", men att åtalet lades ner före rättegångsdatum.

Allt detta gick om intet i det ögonblick som ett fackligt baner kastades över huvudet på en av den beridna vaktpatrullens hästar: hästen kastade av sin ryttare, stenar började vina genom luften och demonstranter trängde sig förbi istället för att ta den väg som militär och myndigheter avsett.

Ådalen 1931 konsekvenser

När patrullens ledare såg att den avkastade soldaten blödde från ett sår i nacken fyrade han av ett pistolskott, som träffade en demonstrant i armen … Någon minut senare var den öppna platsen framför militären full av folk. När en grupp demonstranter rusade fram mot en av kulsprutorna fruktade kapten Nils Mesterton att flanken var på väg att övermannas och gav order om eld mot de i förväg anbefallna målen, främst stengrunder på de omkringliggande husen som han valt ut just i syfte att hålla demonstranterna på plats och förhindra blodsutgjutelse.

I verklighetens kaos fungerade i vilket fall som helst ingen plan: när kulsprutorna knattrade igång spred sig paniken blixtsnabbt, människor sprang kors och tvärs och rikoschetterna flög lika planlöst genom luften … Fem människor låg [efteråt] döda och lika många hade sårats, de flesta offer för rikoschetterna enligt Ådalskommissionens noggranna utredning med hjälp av såväl ballistisk som kirurgisk expertis.

Tusentals demonstrerar i Stockholm och passerar just Kornhamnstorg i Gamla stan. Polisen drar blankt och tränger tillbaka demonstranter i Stockholm. Många anhölls och flera blev skadade. Epilog [ redigera redigera wikitext ] Syndikalister och kommunister tog efter Ådalshändelserna tydligt ståndpunkt mot den militära våldsutövningen medan det Socialdemokratiska partiet SAP och Landsorganisationen LO var splittrat i sina åsikter även om både LO och SAP tidigare tagit ställning mot strejken.

Partiledningen med partiordförande Per Albin Hansson och före detta statsministern Rickard Sandler i spetsen ansåg däremot att strejkledarnas agerande gav dem ett direkt ansvar för händelserna. Kulor ven åt alla håll; bland annat rakt genom väggen under fönstren på andra våningen i det stora röda huset som står närmast monumentet — och rakt in i lägenheten där familjen Degerman då bodde.

I en av dörrarna i lägenheten gick kulan in, voltade och gav det stora hål som syns tydligt. Så att kulan gick rakt igenom rummet, berättar KG Wästerlund. SVT: Och det var folk i huset? Så hon hade en mjölkpall som hon stod på och tittade över fönsterkarmen på vad som hände här ute. Men hennes mamma Betty har berättat för mig att det var så nära att flickan blivit träffad att när man sköt genom huset, och det är ju ett timmerhus, så fastnade träflisorna nästan i stjärten på henne.

Minnesmärke Sexåriga Kerstin klarade sig. Men kulan slog alltså in i dörren i andra änden av rummet. Och 85 år efter tragedin där vrede, fasa, panik, kaos och förtvivan slutade med att fem unga människor miste livet är dörren med kulhålet ett minnesmärke i sig av en händelse som skakade om Sverige och förändrade samhället i grunden. SVT: Hur kom du över dörrarna?

Jag visste inte det då. Sedan började vi titta på huset och helrenovera det, och då kom dörrarna fram. Deras berättelser finns med i Johanssons text. Vi kan också läsa att signalen för eld upphör blåstes från tre punkter och att ett musikstycke av Ralph Nordlander och Birger Norman, Bilder från Lunde, framfördes.

Johansson knyter i sin text ihop då med nu och visar hur historiska händelser också har inflytande i den lilla människans liv. Johansson, NE, Även hur händelsen skildrades i borgerlig och socialistisk press lyfts fram. Också andra böcker, artiklar och skrifter gavs ut i samband med invigningen och minneshögtiden. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas.

Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa. Invigningen refererades i media på olika sätt, både i facklig press och i dagstidningar. Förutom att femtioårsminnet medförde att händelserna i Ådalen hamnade i fokus i början av åttiotalet, kan jag se att dessa händelser även vid andra tillfällen gästspelat i medielandskapet.

Pjäsen sattes upp i Kramfors med skådespelare från Dramatens ensemble. Musik har komponerats om händelsen, förutom musikstycket som nämnts ovan, bland annat av Jan Hammarlund och gruppen Nynn Det är tydligt att Clarhälls minnesmärke är del av ett mycket större medielandskap. Skotten i Ådalen är en historisk händelse som har brukats och fortfarande brukas. De går i tvåan och trean.

De åt på var sin glass. Jag frågade dem försiktigt: Vet ni vad det var för hemska saker som hände här för länge sen? I kör svarade de: — Ådalen 31! Sofies och Natahlies ljusa röster ljöd som små trumpetsignaler genom vårdagen. Jag skulle kunna skriva att deras små, små speglar bländade mig intensivt.

Ådalen 1931 socialdemokraterna

Jag frågade tioåringarna vad det var som hände. Den ena svarade mycket koncist: — Det vart krig! Så berättade hon om flickan Eira som blev dödad. Efter det skuttade de underbart tanklösa vidare nerför backen, åt det håll där skotten föll och där ett svenskt inbördeskrig utspelade sig inom loppet av några minuter. Ytterligare ett exempel från vår samtid är en utställning som Kramfors Konsthall producerade Så här skriver Kristina Östman, Allehanda.

Den halverade hästen, fanbäraren som kastar sig handlöst framåt, är ett ögonblick av kaos och desperation. Nu har det gått 80 år. Och på Kramfors kommun kände man att det måste uppmärksammas. Men vi började prata mer om det här, om varför det är så aktuellt än i dag, om alla frågeställningar man kan jobba med. Det säger konstnär Åsa Bergdahl, som tillsammans med Janne Björkman producerat utställningen på konsthallen.

I detta sista exempel ser vi att Clarhälls monument åter träder fram i offentligheten. Men i ett annat sammanhang än där det står på sin sockel i Lunde. Det är tydligt att det fortfarande finns aktualitet i händelserna. Allmänt om monumentet som förmedlare av historiska och kulturella minnen Så vill jag avsluta denna text om Clarhälls minnesmärke i Lunde och Ådalshändelserna med att ge en mer allmän kommentar om minnesmärkei Lunde som förmedlare av historiska och kulturella minnen Reinhart Koselleck skriver om krigsmonument och visar på relationen mellan de levande och de döda; om de levandes makt att genom ett monument ge de dödas död en betydelse som den kanske inte hade för varje enskild individ.

Att ha dött i ett krig som utkämpats av någon anledning skapar ett behov hos de efterlevande att ge döden en betydelse, och denna betydelse kan vara kopplad till religionen men också till nationen. När religionen får minskad betydelse kan man se att krigsmonumenten får en ökad politisk och social innebörd. I och med demokratiseringen kan man också se att individen träder fram och den enskilde soldaten får sin plats, ibland med sitt namn, ibland genom att antalet dödade soldater nämns.

Koselleck,