Inga armar nej

Även hjärtat sviktade och hennes sambo fick veta att Christina kanske inte skulle klara sig. Från halsfluss till blodförgiftning Blodförgiftningen gjorde att huden dog och Christina fick stora sår på kroppen. Trots hennes livshotande tillstånd var hon tvungen att flygas upp till Linköpings brännskadeavdelning för att få den specialistvård hon behövde för att överleva. Totalt var 65 procent av hennes hud skadad.

En och en halv månad efter att Christina blivit sövd på akuten i Lund vaknade hon upp i Linköping och hade blivit amputerad nedanför båda armbågarna och vid halva låren. Bakterierna hade även ätit upp delar av hennes ansikte, hon hade förlorat näsan och delar av läpparna. De berättade att jag blivit amputerade, men med alla mediciner och smärtstillande så förstod jag ändå inte.

Jag tyckte att jag kände mina händer och fötter och dessutom hade mina glasögon försvunnit så jag såg ju dåligt. Det var inte förrän kuratorn med hjälp av en spegel visade hur Christinas kropp såg ut som hon riktigt förstod vad som hade hänt. Dan fanns hela tiden vid hennes sida. Blodförgiftningen skadade 65 procent av huden — Han sa att "det är väl inte så farligt — det finns ju proteser".

Han satte ribban där och då för hur vi skulle förhålla oss till det hela. Det är Dans inställning som har räddat oss. Hon förstår hur nära det var att hon inte hade överlevt och menar att hon gjorde ett tidigt val att välja glädje istället för bitterhet. Värst var smärtan. Varje gång Christina skulle badas behövde hon sövas.

Men även smärtan att vara ifrån familjen och sonen var svår. Christina och Dan träffades redan när de studerade i Lund, men blev inte ett par förrän för elva år sedan. För fem år sedan föddes sonen David. Foto: Åsa Hansdotter — När David äntligen kom upp till sjukhuset i Linköping hade jag inte träffat honom på två månader. Jag ville vänta tills respiratorn blivit frånkopplad.

Dan hade visat foto på mig för att förbereda honom på mitt förändrade utseende, men när vi möttes ville han ändå inte komma fram till mig. Till slut tog nyfikenheten överhand och sonen tyckte det var häftigt att se hur hans mamma hissades upp med lift och hennes kateter tyckte han var väldigt spännande. Till slut vågade han krama hennes ena armstump. Idag finns inget kvar av den första rädslan.

David far runt med sina bilar under intervjun som vilken annan femåring som helst. Han vet om att mamma ska få "lösarmar" och "lösben" så småningom. Christina tycker att han läser av henne bra och vet var gränserna går och att hon inte kan göra allt som andra mammor kan. Om det behövs så finns grannar till hands och lägenheten är utrustad med larm.

Bloggen blev viktig ventil När Christina till slut fick börja sin rehabilitering öppnade sig en ny värld. Hon blev starkare, började kunna förflytta sig och orkeslösheten blev mindre. Hon reagerade på att ansökan saknade studier av dess påverkan på människofoster och bromsade godkännandet. Frances O Kelsey, i dag 97 år gammal, blev hjälteförklarad för att ha räddat amerikanska kvinnor och barn från det fosterskadande läkemedlet.

Även om det delvis rörde sig om en lyckosam slump, visar historien vad en enskild människas beslut kan betyda för patientsäkerheten. Biverkningsrapporterna ökar Under ökade antalet rapporter om polyneuriter i samband med talidomid i Tyskland och England, och många läkare började ifrågasätta preparatets ofarlighet.

Samtidigt kom rapporter om ökad frekvens av nyfödda missbildade barn i Tyskland. En advokat, vars syster fött ett missbildat barn, sedan också hans hust­ru, kontaktade Widukind Lenz [2], som startade en egen studie, där han jämförde 20 mödrar som fött missbildade barn med 20 mödrar som fått välskapta barn. I den första gruppen hade 18 mödrar tagit talidomid under graviditetens tidiga skede.

I den andra gruppen var det en kvinna som tagit talidomid en enstaka gång. Detta rapporterade Lenz vid en barnläkarkongress den 18 november Nyheten spreds snabbt i delar av läkarkåren och till medier. Medierna rapporterar Den 26 november publicerades en stor artikel i den tyska tidningen Die Welt am Sonntag, som pekade ut Contergan som möjlig orsak till missbildningsepidemin.

Man förstod inte att Contergan var detsamma som Neurosedyn. Men Astras koncernchef reagerade, likaså Statens farmaceutiska laboratorium SFL , som då var Medicinalstyrelsens organ för läkemedelskontroll. Astra skickade ett första varningsbrev till alla läkare, där man avrådde från förskrivning till gravida. Denna varning visade sig vara helt otillräcklig.

Trots att Neurosedyn drogs in från apoteken i december , fortsatte flera blivande mödrar att ta medlet. Medierna tystnar En märklig historia som belyser relationen mellan myndigheter och medier före Neurosedynkatastrofen är försöket att tysta ner informationen till allmänheten. Liselotte Englund, som är journalist och disputerad medieforskare, har undersökt rapporteringen om Neurosedyn i svenska tidningar under åren — Resultatet kommer att redovisas under riksstämmosymposiet.

Medicinalstyrelsen ansåg att det räckte med att Astra dragit in läkemedlet och rekommenderade tidningarnas medicinreportrar att inte skrämma gravida med reportage kring läkemedelsbiverkningarna. De första stora larmen i svensk dagspress kom först i mars I dag vet vi att det är nödvändigt att involvera medierna i både nyhetsspridning och rådgivning till allmänheten.

Farmakologiska lärdomar Med Neurosedynkatastrofen kom också viktiga farmakologiska lärdomar. Läkemedel kunde passera placenta och skada fostret. Läkemedel kunde vara säkra för modern men skada fostret. Tidpunkten för läkemedelsintag under graviditeten var avgörande. Bland annat hänvisar DO till ett beslut i tingsrätten i november förra året. Då fälldes Karolinska institutet för indirekt diskriminering efter att ha nekat en tandläkarstudent att använda engångsärmar av religiösa skäl som komplement till plasthandskar, utan att kunna bevisa den ökade risken för smittspridning, enligt tingsrätten.

Ändrar inte reglerna I Södersjukhusets fall kritiserar DO det generella förbudet. Det kan inte vara så att det alltid är en hygienrisk att skyla underarmarna med engångsärmar, resonerar DO. Jo, när det gäller allt patientnära arbete går det inte att tumma på hygienen, menar chefläkaren Eva Tillman och berättar att Södersjukhuset inte kommer att ändra på sina regler trots DO:s kritik.

Då är det kortärmat ovanför armbågen som gäller, så att man kan tvätta sig ordentligt.